Lite skryt...

I går var jag på utvecklingssamtal med både Julia och Dennis. Wow något rätt har jag gjort och det är mina barn det.

Julia går i förskoleklassen och kan redan läsa hur bra som helst. Dessutom kan hon skriva. Jaha är det inte det man ska lära sig i ettan. Hon är social och framåt, har bra fantasi och många kompisar. Så för att hon ska få en liten utmaning ska hon lära sig skriva alla små bokstäver, alla sitter inte där, och så ska hon lära sig klockan, hel och halv timme. Övrigt fanns inget att klaga på. Jo kanske att hennes mamma är urusel på att hålla koll på alla lappar som ska skrivas på och skickas tillbaka till skola och fritids.

Dennis går i femman och han ska byta skola till hösten. Nu blir det till att åka buss till och från skolan. Men jösses vad duktig han är, han har klarat alla sina mål för femman med bravur. En uppgift som han hade skrivit i engelskan var visst på högstadienivå. Redovisa inför klassen verkar inte heller bekymra honom, utan han hade varit väl förberedd, visste vad han pratade om och fick bra kontakt med de som lyssnade.

Blir man stolt eller. Jag har inte haft utvecklingssamtal med Alex än så det får komma lite senare.

Men det är inte bara att de är duktiga i skolan, de tar hand om varandra också. Jag känner ingen oro när jag måste lämna dem ensamma en stund. Jag litar på dem.

Det ska ju vara jag till det..

Jag har tappat min mobil i toaletten. Ja jösses, jag hade jättebråttom och så sa det plupp... ner i toa trillade min mobil. Jag var inte så kissig längre och fort som attans plockade jag upp den lilla mojängen. Ny var den dessutom, och mycket pengar kostade den. Jag köpte den ju kontant.
Åh vad sur och arg jag blev, men nu kan jag inte göra annat än att skratta åt det.

Så jag fick låna en telefon av min kära far, tack tack. Nu när jag bytte telefon så passade jag på att rensa lite bland mina telefonkontakter. Tog bort lite folk som jag aldrig pratar eller sms:ar med. Sådana som ligger och tar energi från en så fort man ser dem och man känner man borde kanske höra av sig. Fast å andra sidan har de ju inte hört av sig till mig.
Oh jag kom på en sak till, de kontakter som jag glömt spara på mitt sim kort och bara haft i telefonminnet är ju borta nu..... Ja de får jag ta och leta upp.

Det är ju bara en telefon....

Herre gud att en sådan mojäng kan styra så mycket av ens liv.

Idag glömde jag mobilen hemma när jag körde till min Lia-plats. När jag upptäckte att den inte var med så det första jag tänkte var just att nu kan ingen nå mig, hur ska detta gå?

Kan säga att det gick jättebra. När jag kom hem hade jag fyra missade samtal och fått ett sms. Men hej det var ju ingen fara, jag kunde ju bara ringa upp dem, ingen större katastrof hade ju hänt. Dessutom, när jag är på min Lia kan jag ju ändå inte svara förrän jag slutar för dagen. Det är ju bara det att jag vet om att nästa gång jag glömmer min telefon så kommer jag tänka lika dant igen. Nu kan ju ingen nå mig, hur ska detta gå?

Promenader.

Jag har börjat att ta långa promenader på eftermiddagen/kvällen. Jösses vad skönt det är. Man går där längst en tyst väg och hör sina egna tankar dansa runt i huvudet. Det är ingen ide att försöka bestämma över tankarna, utan det är bara att låta dem styra dig dit de vill.

I söndag var jag ute och gick med min mamma. Totalt gick vi över en mil och det kändes i ben och rumpa. Jag fick syn på detta träd och kunde inte låta bli att fota det. Hade ingen aning om att rötter kunde växa så här.

Så var det dax igen...

När man börjar tro att allt lugnat sig och man tror att man ska får slappna av och bara njuta av allt så kommer nästa förändring i livet. Phu jag hänger inte riktigt med. Fast den här förändringen är precis som den ska.
Det gäller mina pojkar, de börjar bli stora. De vill inte längre följa med mig när jag ska till olika ställen utan vill hellre vara ensamma hemma eller hos kompisar. Idag när vi skulle åka och fira Hanna, deras kusin som fyllt sex år, ville de inte följa med. Dennis skulle hem till en kompis istället och Alex och hans kusin Jonathan skulle vara hemma hos mig. Jaha så det var bara att fara ner åt Malmöhållet och bara ha med mig Julia.
Jag sa ju till pojkarna att det bara var att ringa om de var något. Hörde inte ett dugg ifrån någon av dem. Känns helskumt, man har en sorglig känsla av att inte längre vara behövd och en stolt känsla av att inte längre vara behövd.
JO självklart behövs man fortfarande men inte längre på samma sätt. Och det här är ju helt naturligt, det är ju så här det ska vara.

Kan knappt tro det....

Förra veckan satt jag och knåpade som bara den på min hemtenta. Jag bara hoppas att det gick vägen och att jag får den godkänd Jag vill verkligen inte göra någon komplettering på den. Jag brukar i normala fall vara en optimist, men denna gången så tror jag nog att det inte riktigt gick vägen. Ja ja jag gjorde mitt bästa vad mer kan jag göra.

Nästa vecka börjar min LIA som är på tre veckor. Efter den följer en vecka där jag ska lämna in de rapporter och uppgifter som följer med LIA:n. Sen, veckan efter det, så är det tillbaka till jobbet igen. Min första termin är över. WOW....vad fort det har gått.
Kan knappt fatta att jag innan jul satt och våndades över om jag verkligen skull göra detta. Ta ledigt från jobbet och sätta mig i skolbänken igen. Men det har varit värt varje minut av det och varje månadsslut när man suttit och undrat om pengarna ska räcka till. Känner mig levande.... ja kanske inte förra veckan, då kände jag mig som en zombi med pulverhjärna och skrivtorka...

Inga planer

Så satt man hemma i fredag och hade inga planer för kvällen. Jag kände inte för att vara ensam men det verkade som om det var så kvällen skulle bli. Jag började chatta lite med Linda och hon kände lika dant. Vad gör man då om inte hoppar på första tåget som går till Malmö, och hälsar på henne.

Planerna var att vi skulle dricka lite vin och sitta och snacka, men så kände vi för att ta en sväng ut. Iväg går vi och dansar, träffar roliga människor och bara är så tokiga som vi kan bli.

Så en ensam kväll hemma blev plötsligt en helkväll ute med en rolig kompis och bara fyra timmars sömn. Vi hade hur kul som helst.

Snart....

Beslut jag tagit har slitit mig i tusen bitar som flugit iväg vind för våg. Nu vandrar jag omkring och letar efter dessa skärvor i hopp om att kunna pussla ihop mig igen. Jag hittar dem en efter en och syr varsamt fast dem på sin plats. Jag har kommit en bra bit på väg, men saknar fortfarande några viktiga delar. Ibland har jag lite för bråttom, syr lite slarvigt och den biten lossnar och flyger iväg igen. Men jag ger inte upp och snart är jag hel igen...

Lite förkyld...

Igår fick jag stanna hemma från skolan för Dennis blev förkyld med lite feber och halsont. Så idag verkar det som om det har blivit min tur att bli lite dålig. Efter att jag lämnat Julia och Alexander på skolan så åkte jag hem för att vila lite, och det gjorde jag. Ha, istället för att vara en duktig elev och plugga så somnade jag och jösses vad jag sov gott.
Men samtidig har jag hunnit med en hel del idag, för jag har varit på jobbet och hämtat grönsakslådan (=pratat strunt med Marita och Viktor), städat lite, lagat mat och bakat bullar. Ja och så hämtade jag ju Julia och Alexander från skolan också, innan jag lagade mat och bakade men efter jag varit på jobbet. Så har jag läst saga och nattat Julia men nu kommer det svåra, lägga pojkarna.....

Gamla filmer.

Jag fick låna en filmbox med gamla monsterfilmer av min storebror. Egentligen hade jag velat ta en hel dag och bara suttit på min lilla rumpa, ätit massor av godis och tittat på alla dessa filmer i ett sträck. Då hade jag fått vänta till nästa helg och det klarade jag inte av, så det får jag göra någon annan gång med några andra filmer.

Jag började igår med att titta på The Mummy från 1932. Vad ska man säga om en man som balsamerades levande för att han försökte återföra sin älskade till livet efter att hon hade offrats till gudarna. Sen när han av misstag väcks till liv efter 3700 år, försöker han göra samma sak igen. Är det äkta kärlek eller han var rent av besatt och förhäxad av denna skönhet?

Filmen idag blev Creature form the black lagoon från 1954. Jag gillar hur de bygger upp stämningen med att först visa bubblorna på vattenytan när den hemska varelsen simmar förbi. Sen får man se en hand med simmhud mellan fingrarna och vassa klor för att så småningom visa hela monstret med sina fjäll, gälar och stirrande iskalla ögon. Självklart blir monstret kär i den vackra kvinnan, som han kidnappar under skrik med tillhörande klassiska gester. Men våran hjälte är inte långt borta. Han kastar sig i vattnet efter dem, utan att tveka en sekund.

De är helt underbara dessa svartvita filmer. Vi får se vilken film jag ser nästa gång. Kanske blir det Dracula, Frankenstein eller The wolf man....

Balans

Kan det vara så att jag börjar hitta min balans? Att jag accepterat allt tråkigt och allt roligt som har hänt mig den senaste tiden?

Det har varit en bra dag idag. Jag känner mig pigg och på. Jag känner som om allt som har hänt inte är mitt fel, det är inget fel på mig.

Alla ni som är där för mig, ni har hjälp till jättemycket. Alla mail, alla sms, telefonsamtal och fikastunder har hjälpt till att lyfta mig, hålla näsan ovanför vattenytan. TACK!!

Ledsen.

Idag har jag sagt till en person som har betytt, och fortfarande betyder, mycket för mig att jag just nu inte klarar av att vara vän med honom. Vad jag har gråtit idag och jag hoppas att när jag har hittat tillbaka till mig själv igen kan hitta min vän igen.

Sen inte nog med det så valde jag en av de sämsta dagarna att göra det på. Senare fick jag mera huvudbry och huvudvärk, och den som redan vet allt och som jag inte skulle behöva berätta allt från början för, är just han.

Jag är så kluven just nu, delad mitt av. Ena stunden sitter jag och gråter. Nästa stund är jag på topp, ute och fikar med Cornelia, för att sen vara ledsen igen. Jag har aldrig i hela mitt liv varit sådan här och vet faktiskt inte vad jag ska göra. Vad ska jag göra???

Så kom snön igen

Så idag har jag, mamma, mina barn, syrrans barn och min ena brors barn varit ute och åkt pulka och tefat. Jag åkte jag med och jag hade nästan glömt bort hur kul det var. Efter någon timme så blev de flesta av oss trötta, frusna och hungriga så det var bara till att packa in oss i bilen och åka hem och äta. Det tar sin lilla tid att utfodra 9 barn men de stora är så duktiga och hjälper de som är mindre.

Så var jag tvungen att göra något jag inte gjort på länge, en snöängel. Jag blev som barn på nytt och det var härligt som bara den. Alla bekymmer och negativa tankar jag haft på sistone var som bortblåsta. En härlig dag.....

Jag tror det lossna lite.

Idag hade vi en sista genomgång av styrning och organisation i skolan. En repetition av det vi gått igenom inför hemtentan vi ska få. Jag tror, och hoppas, att en hel del faktiskt fastnat, att min teflonhjärna inte stöter bort allt. Fast ändå så är jag himla nervös inför denna tenta, det känns som frågorna kommer bli så omfattande. Det är ju inte bara det att man ska svara på en fråga utan den ska analyseras och förklaras så att man visar att man har fattat. Tänk om jag inte klarar av den, jag kommer känna mig som världens pucko.

Natten som var sov mina barn över hos min syster, så efter skolan åkte jag och hämtade dem. Jag och syrran åkte med mina tre och hennes två äldsta och testade luftgevärsskytte. Nu på sportlovet har de ju sådana provapådagar. Efter det bjöd syster yster på mat och så åkte vi hem. Med mig fick jag mina fyra systerbarn, så just nu har jag huset fullt av ungar. Förutom att det blir rätt rörigt hemma, fast det har jag ju ialla fall, så är det lugnt

Julia hade det lite jobbigt i kväll. Hon var så trött så hon nästan inte kunde somna. Men det är inte så konstigt för hon har haft två intensiva dagar. Igår var hon med fritids på Universeum i Göteborg. De åkte iväg runt halv nio och var tillbaka klockan fem. Därefter åkte hon direkt ut till min syster för att sova över hos Matilda. Så idag har hon varit där hela dagen, varit och skjutit luftgevär och vi kom inte hem hit förrän runt nio, och så alla kusiner som sover här nu. Det blev nog lite för mycket för den lilla damen. I morgon ska det nog vara ok igen.

Min nya säng.

Så här röd blev min nya säng.

Pappa kom och hjälpte mig med den idag. Herre jä-ar vad tung den var, och säkert inte jättebra för min armbåge att försöka lyfta på. Men men på plats fick vi den ialla fall.

Det var tur att min pappa kom och hjälpte mig idag, för jag deppade en hel del förut, riktigt tycka synd om mig själv. Det var till och med så jag var trött på att höra mig själv andas.

Men så kom pappa och man fick sätta på sig sitt låtsasleende och sin bästa "allt är bara bra" min, ta sig i kragen och åka iväg.

Det blev faktiskt bättre. En kombination av att få träffa min underbara far och mitt fejkleende. Lurade nog min lilla hjärna där till att tro att jag var glad.

Sen åkte jag och hämtade det bästa jag har, mina tre barn. De förgyller hela min tillvaro och får en att glömma bort min självömkan ett tag.

Gruppmöte

Idag hade vi ett härligt avbrott i vårat lilla gruppmöte. Anna fyllde år och av gruppen fick hon denna underbara tårta, som Sussi gjort, och biobiljetter. De andra grupperna från klassen fick också smaka såklart. Tårtan var underbart god.
Grupparbetet flöt på riktigt bra idag. Efter att tidigare i veckan haft en trög start, med många missförstånd och en del sura miner, så har vi nu kommit i fas med varandra. Så när vi träffas igen på måndag tror jag allt kommer att bli klart och vi kommer känna oss väl förberedda inför redovisningen på tisdag.
Efter vi brutit upp för dagen, så körde jag en sväng inom jobb. Jag hämtade min grönsakslåda och som vanligt tog jag en fika med Viktor.
När jag kom hem kände jag att jag var tvungen att gå ut på en promenad. Jag är så himla raslös och trodde att det skulle hjälpa, men oj så fel jag hade. Nästa vecka kommer det vara lugnare med min rastlöshet, för då har jag barnen. Men tro mig att veckan efter det så är det tillbaka igen som ett brev på posten...

Det blir nog bra till slut

Jag mår inte så bra just nu, har ont i huvudet och fryser. Trots det så tvingade jag mig upp i morse och iväg till skolan. Jag kände att jag inte kunde missa dagens föreläsning pga att det blev så fel förra gången. Då kom föreläsaren runt tio fast vi började klockan nio. Så trodde hon att vi skulle hålla på till klockan fyra men vi slutade tolv. Jaha två timmar blev det den gången.
Idag började vi klockan nio, och vi väntade och väntade på våran föreläsare. Klockan tio sökte vi efter henne. Hon hade tagit fel på dag och skulle komma om en timme, jag tror hon dök upp runt halv tolv. Nu ska vi bara ha henne en gång till, och då har vi redovisning av vårt arbete, och sen har vi våran tenta på detta, lagar och rätt. Känns som det kommer gå åt helvete, men vem vet jag kanske överträffar mig själv.

Var även hos ortopeden idag, honom kunde jag göra glatt överaskad. Han sa att min armbåge hade läkt över förväntan och att han tyckte att jag kunde sträcka den mer än vad jag borde kunna just nu. Han sa även att om det inte blir bättre än så här så är det jättebra. Men jag är inte nöjd, jag vill att den ska vara som innan och nu. Det funkar ju inte i verkligheten så jag får väl nöja mig med att den ska bli som innan och snart...

En kul helg

Hela lördagen bara rullade på. Jag gick upp rätt tidigt och fixade och donade lite här hemma. Packade ungarnas grejer, för de skulle sova över hos sin mormor och morfar. Jag skulle ut med Cornelia och Linda. Men först så körde jag pojkarna till sina fotbollsträningar och efter det lämnade jag alla tre hos mamma och pappa.

Pappa var så snäll och körde mig in till Knutpunkten, där jag träffade C. Därifrån tog vi tåget till Malmö. Vi var tvungna till att köpa biljetterna på tåget, och vilken dyr resa det blev. När konduktören (tågvärd kanske det heter) kom fram till oss och vi skulle betala, så hade han så lite växel att vi slapp betala. TACK.

Linda hade lagat så jävla god mat. Vi satt och åt, drack och pratatde. Konversationerna handlade om precis allt, vi hade så himla trevligt. Efter ett tag stack vi ut och dansade häcken av oss. Vi tramsade, flamsade och gjorde bort oss och hade så kul. Det var så kul men när vi kom tillbaka till Lindas lägenhet däckade jag i hennes soffa. Åå vad gott jag sov.

Idag mådde jag som jag förkänade, vaknade med huvudvärk. Jag var tvungen till att gå upp och åka hem till mina barn. Så jag och C tog bussen till stationen kl 10.33, att vi bara orkade. Jag kan säga så här att när barnen hade åkt hem till sin pappa, så blev det pizza och film...

Jag får inte lata till mig....

Innan när jag har kommit hem från föreläsningarna på skolan har jag renskrivit alla mina anteckningar. På det viset har jag gått igenom det som sagts och kan lättare komma ihåg det. Men skäms på mig, förra gången renskrev jag hälften, så nu har jag en och en halv föreläsning att gå igenom. Läsa igenom böckerna måste jag också göra. Vad har hänt?



Då ska vi analysera varför jag helt plötsligt börjat slarva lite. Jag vill ju fortfarande läsa klart detta så det är ju inte därför. Jag mår bra och känner mig inte utanför och ensam. Tvärtom, jag har träffat underbara nya kompisar. Nej jag har nog bara hamnat i en bekväm liten tillvaro, där jag känner mig nöjd och tillfreds. Här kan jag stanna ett litet tag. Det som sägs på föreläsningarna, självklart kommer jag ihåg dem. (Jo visst, två dar.) Så jag kan gå ut med mina vänner och roa mig, sitta på biblioteket och snacka en massa, ta en fika och sitta uppe halva natten och chatta.

Verkligheten kommer snart ifatt, så det är nog bäst att ta tag i det innan den biter mig i rumpan. Men jag ska fortfarande ha kul också. :)

Skräcken är tillbaka....

Ja visst är det vackert när marken dragit sitt vita snötäcke över sig. Barnen är ute och leker, kastar snöbollar och gör snögubbar. Det knarrar under skorna när man går.........HJÄLP!!!! Det är ju halt som fan, och jag är döskraj. Jag stapplar fram som om jag har bajsat på mig och vågar knappt lyfta fötterna från marken. Jag är livrädd att jag ska halka igen och slå armbågen ur led en gång till.

Det är så himla kämpigt att ta sig tillbaka. Jag var hos sjukgymnasten idag och det hade inte hänt ett dugg sen jag var där för en vecka sen. Jag böjer, sträcker, tänjer och drar men just nu känns det som jag aldrig mera kommer kunna räta ut min arm helt igen. När min sjukgymnast hade dragit i min arm så hade den rätat ut sig pyttelite mer. Sen när man går där ifrån så är man öm och har ont. Och jag som trodde detta skulle gå fort.....

Biblioteket

Var på biblioteket i Helsingborg idag. Vilket underbart ställe det är. Böcker i långa rader som är fyllda med ord som bara väntar på att få dansa iväg med en in i en fantastisk värld. Ord som gör en ledsen, arg, glad och upprymd omvartannat. Ord som får ens fantasi att flyga över alla gränser, ingenting är omöjligt. Underbart.
Jag har varit borta från denna värld så länge och har nu äntligen hittat tillbaka. När jag var yngre så läste jag hur mycket som helst. Jag kunde försvinna in i en bok i timmar och jag var knappt kontaktbar. Min mamma kunde stå precis bredvid och säga till mig flera gånger att det var mat men jag hörde inte henne.
Ja vad ska man säga, jag tror jag gillar böcker.....

Dagens föreläsning.

Dagen började klockan nio, och när man kom dit var man inte riktigt vaken än. Upp med datorn, koppla upp sig på nätet, fram med anteckningsblock and off we go. Jag anteckna för fulla muggar, men man var ännu inte riktigt allert. Sen kommer en timme där man är riktigt aktiv, samtidigt som man chattar med Linda två stolar bort. (Usch mig)

Efter den timmen så kan man bara tänka på MAT, det kurrar i magen så det ekar i klassrummet. Dax för lunch, idag så åkte jag, Martina och Sussi till Väla och åt. Jag tog bakad potatis, massor av vitlöksdressing.

När vi kom tillbaka så var jag så mätt, ja då var koncentrationen låg för det. Vi fick sitta i våra grupper och diskutera olika sätt att styra organisationer. Min lilla grupp fick den trevliga hierarkiska styrningen. Sen stå framför alla och berätta vad man kommit fram till.

Här har vi en av grupperna, ser ni vad lyckliga de ser ut

Så blev det lite mera föreläsning och lite mera gruppdiskution. Jag har massor av anteckningar att renskriva, och den känns som ett under med tanke på att man bara hade en timme som man var riktigt allert. Men på något vänster så hängde man visst med. Jag sov inte i alla fall. (Jag tror jag känner någon som förstår den sista piken, en som brukar sova på sina föreläsningar.)

Nu har jag ett litet dilemma

Jag har skrivit ett blogginlägg som jag inte publicerat. Det är lite mörkt och dystert, lite tråkiga tankar om mig själv. Så kan det bli ibland när man sitter och tittar ut genom köksfönstret och utanför blåser en kall vind, som när man går ut bara sliter tag i en och skär som vassa knivar genom märg och ben. I denna vind far det runt vissna, torra blad, som inte kan göra annat än att följa med tills de blir tilldelade den plats där de ska förmultna och försvinna. Snacka om att man kan bli nere för mindre.
Så nu sitter jag och funderar på om jag ska visa det jag skrivit, eller om jag ska kasta det? Ska jag lämna ut de innersta tankarna till någon, eller jag ska helt enkelt ha dem för mig själv?
Hm det tål att tänkas på lite, hur mycket jag ska ge av mig själv. Kanske bäst att låta det vara hos mig, gömma det i en vrå någonstans där ingen kan hitta det.

En dag att samla tankar.

Denna dag har gått till att samla ihop alla mina tankar, funderingar och känslor. Det är inte lite jag känner att jag har att reda ut, och jag har kommit en bit på väg.
Känslor är aldrig fel, glöm aldrig det. Jag har bara en sak jag måste lära mig, att lita till min egen magkänsla. Det som har kommit visste jag om långt innan att det var på väg, så varför lyssna jag inte på mig själv? Varför lät jag det gå så långt att mina känslor, som jag skulle hålla så hårt i, kunde smita sina egna vägar?
Det är detta som jag funderar på idag, och jag har redan kommit på svaret. Men det kommer jag hålla för mig själv.

Stanna eller gå?

Jag läste härom dagen en artikel som stått i DN (från i somras) och i den stod det att skilsmässa är bäst för barnen enbart i de fall det förekommer konflikter med eller utan fysiskt våld och att för barnen spelar det egentligen inte så stor roll om vi föräldrar är kära i varandra eller inte. Bara vi inte bråkar. Det här kan jag förstå, för de flesta barn vill nog att deras föräldrar ska hålla ihop.
Vidare vad jag förstår vill man utarbeta en strategi för att förebygga separationer och minska antalet skilsmässor. Kan vara bra om det funkar, men hur ska man kunna se till att kärleken inte försvinner? Jag vet att man måste jobba på den hela tiden, att det inte alltid är lätt och rosenrött. Men vi är alla individer och vi utvecklas hela tiden. Hur ska man kunna förebygga så att man inte glider ifrån varandra och hamnar på helt olika plan? För man kan ju inte sluta utvecklas och inte ändra på sig. För varje dag som går händer saker som ändrar ens sätt att se på saker och ting. Träffar nya människor som med deras livserfarenhet får en att antingen stanna kvar på den väg man är, eller får en att kliva vidare på en annan stig.
Ska man då trotts detta stanna kvar i ett kärlekslöst förhållande för barnens skull? Vänta tills det blir konflikter med eller utan fysiskt våld?
Ja här har vi lite att fundera på. Stanna för barnens skull, gå för egen skull, stanna för egen trygghet (man vet vad man har), gå för barnens skull.

Idag

Idag när jag var och handlade fick Julia, min dotter på sex år, köpa en leksak för egna pengar. Dessa ögon glittrade som två stjärnor och det var inte över leksaken, utan för hon hade betalat själv och fått ett eget kvitto. Tänk vad så lite kan göra en liten människa så glad, och känna sig så stor.

Idag kände jag ordentligt att det var länge sen jag satt i skolbänken. Ha, ska jag hänga med på detta så får jag nog ligga i ordentligt. Lagar och paragrafer, rätt och skyldigheter, om man bör eller om man ska. WOW denna djungel av lagar och förordningar kan nog bli svår men mycket intressant att ta sig igenom.

Armen, denna arm som jag inte kan släppa. Nej just det den sitter ju fast. Jag har varit duktig och tränat den, böj och sträck, vrid och snurra. Här har jag visst lite dåligt tålamod, jag vill att det ska vara okej nu. Jag var hos sjukgymnasten igår och då ska väl allt vara klart nu, armen ska vara helt återställd. Okej okej jag kan vänta till imorgon.....

Träna, träna, träna

Jag var hos sjukgymnasten idag och tog bort gipset. Det var skönt att bli av med det men samtidigt så var det konstigt att känna att man inte har full kontroll över armen, ingen styrka. Det kändes hur dumt som helst att behöva ta hjälp av högerarmen för att böja vänsterarmen. Men nu har jag lite övningar som jag ska göra så att jag ska få igång musklerna igen.
Efter jag varit hos sjukgymnasten åkte jag raka vägen hem och duscha. Å vad skönt det var att få tvätta armen. Inte behöva vira in armen i plast och forfarande känna sig ofräsch när man var färdigduschad.
Nu ska jag sätta mig i soffan och bekanta mig med min arm igen, klappa den och säga snälla ord till den. Be om ursäkt för att jag gjorde den illa.

Ibland är allt bara så dystert, ibland så ljust och ibland både och.

Vägen framför mig är mörk, så mörk att jag knappt ser handen framför mig när jag sträcker ut den. Jag vet inte vart den leder, vart jag är på väg. Kan inte vända mig om och gå tillbaka, för bakom mig finns ingen väg kvar. Så det är bara att vandra på framåt mot ovissheten och hoppas att man svängde av rätt vid förra korsningen. Men varför är vägen så mörk, ska den inte vara ljus och upplyst? Jag måste ha valt fel någonstans. Och vart är alla, min familj och mina vänner , vart har ni tagit vägen någonstans?
Det är så kallt och blåsigt och hur mycket jag än drar kappan tätare om mig så fryser jag bara mer och mer. Finns ingen där att värma mig eller hålla mig i handen när jag börjar tvivla på att jag valt rätt väg. Jag är ensam, så ensam.
Det här är en dröm, men ibland undrar jag om det är drömmen som är verklighet och verkligheten en dröm.

För min verklighet är ljusare och jag ser långt framför mig. Jag har en familj som stöttar mig och vänner som ställer upp i vått och torrt Jag har tak över huvudet och mat på bordet. Jag går en utbildning som känns helt rätt att gå.

Så varför drömmer jag så här ibland? Det är nog för att jag är rädd att min bubbla ska spricka, och allt kommer att rinna som sand genom mina fingrar.

Man blir lycklig av det lilla.

Så är det söndag, sista dagen på helgen. I morgon är det dax för vardagen och alla dess bestyr. Barnen ska till skolan och sen så ska jag.....ja just det, jag har inget imorgon. Varken jobb eller skola. Jag har faktiskt bara ett måste när barnen är iväg. Ska få tag på en sjukgymnast, sen så är det bara att göra det jag vill fram tills dess att barnen ska hämtas.
Vad hittar man då på när man har en helt tom förmiddag för sig själv. Troligt viss så gör jag den hyper roliga städningen. Jag måste nu komma ifatt, har haft lite svårt med att göra en hel del saker med en arm som är i gips och nittio graders vinkel. Den är i och för sig fortfarande så men vad ska en fattig flicka göra.....

Som vi har kämpat.

Vi har haft ett, vi kan kalla det grupparbete, i skolan. Min grupp har haft en del problem att stångas med, men jag måste säga att vi gått starka ur det. Vi har haft mycket sjukdomar, annan frånvaro, en kurs kamrat som slutade och en ny som började.
Trots allt har alla kämpat på och vi klara det. Vi satt igår kväll/natt över internet och jobbade med det sista. Vid tjugo i elva så var vi klara och skickade in arbetet.
Redovisningen som vi hade idag gick rätt bra även den. För min del blev det lite för mycket innantill läsning, som jag inte är så förtjust i. Även om det låter som en dum bortförklaring, så varken orkade eller kunde jag läsa igenom min del i natt. Jag var så trött så inget hade fastnat i alla fall.

Jag åkte till jobbet efter skolan. Jag måste säga att jag gjorde helt rätt som började plugga. Jag känner nu att jag utvecklas på ett helt annat sätt än vad jag kunde på jobbet. Jag bara känner att jag vill lära mig mer och mer, vill ta tag i nästa problem de sätter framför mig. Visa att jag lärt mig något av det senaste arbetet och göra nya "fel" som jag kan lära mig av.

Men nu ska jag ha helg och bara lata mig.

Det blev inte som jag trodde

Jag var hos ortopeden idag och fick gipset borttaget. Det var inte min arm jag såg. Den hade en konstig färg, den såg och var helt orkeslös och jag hade ingen kontroll över den. En helt obeskrivlig känsla. Men jippi jag var av med gipset.
Nu sitter jag här, gipsad igen. Inte lika klumpigt som innan men ändå gipsad. Tror i och för sig att det är bra för så fort gipset åkt av så blev ja rädd att det skulle göra ont och att den skulle åka ur led på en gång.
Så vad har jag nu att se fram emot? En vecka till med gips och sedan sjukgymnastik. HURRA

Så kan man också fira nyår.

På nyårsafton, straxt innan tolv, så halkade jag och drattade på ändan. Måste ha sett mycket komiskt ut. När jag skulle resa mig ville min arm inte riktigt som jag ville och det visade sig att jag hade en luxerad armbåge, den var ur led. Så det blev en ambulansfärd till akuten, där de snabbt och enkelt la den till rätta igen. Sen tog det en evighet att komma där ifrån. Det är inte det enklaste att få tag på en taxi nyårsafton.
Nu har jag gått med gipset i två veckor och imorgon så åker det av. Det ska bli skönt att få tvätta denna arm som luktar fan och hans moster. Jag vet även om att det kan göra ont och att jag troligtvis kommer vara rädd för att använda armen för jag kommer vara orolig för att den ska gå ur led igen. Isiga fläckar kommer vara min största skräck flera vintrar framöver