Stanna eller gå?

Jag läste härom dagen en artikel som stått i DN (från i somras) och i den stod det att skilsmässa är bäst för barnen enbart i de fall det förekommer konflikter med eller utan fysiskt våld och att för barnen spelar det egentligen inte så stor roll om vi föräldrar är kära i varandra eller inte. Bara vi inte bråkar. Det här kan jag förstå, för de flesta barn vill nog att deras föräldrar ska hålla ihop.
Vidare vad jag förstår vill man utarbeta en strategi för att förebygga separationer och minska antalet skilsmässor. Kan vara bra om det funkar, men hur ska man kunna se till att kärleken inte försvinner? Jag vet att man måste jobba på den hela tiden, att det inte alltid är lätt och rosenrött. Men vi är alla individer och vi utvecklas hela tiden. Hur ska man kunna förebygga så att man inte glider ifrån varandra och hamnar på helt olika plan? För man kan ju inte sluta utvecklas och inte ändra på sig. För varje dag som går händer saker som ändrar ens sätt att se på saker och ting. Träffar nya människor som med deras livserfarenhet får en att antingen stanna kvar på den väg man är, eller får en att kliva vidare på en annan stig.
Ska man då trotts detta stanna kvar i ett kärlekslöst förhållande för barnens skull? Vänta tills det blir konflikter med eller utan fysiskt våld?
Ja här har vi lite att fundera på. Stanna för barnens skull, gå för egen skull, stanna för egen trygghet (man vet vad man har), gå för barnens skull.