Balans

Kan det vara så att jag börjar hitta min balans? Att jag accepterat allt tråkigt och allt roligt som har hänt mig den senaste tiden?

Det har varit en bra dag idag. Jag känner mig pigg och på. Jag känner som om allt som har hänt inte är mitt fel, det är inget fel på mig.

Alla ni som är där för mig, ni har hjälp till jättemycket. Alla mail, alla sms, telefonsamtal och fikastunder har hjälpt till att lyfta mig, hålla näsan ovanför vattenytan. TACK!!

Ledsen.

Idag har jag sagt till en person som har betytt, och fortfarande betyder, mycket för mig att jag just nu inte klarar av att vara vän med honom. Vad jag har gråtit idag och jag hoppas att när jag har hittat tillbaka till mig själv igen kan hitta min vän igen.

Sen inte nog med det så valde jag en av de sämsta dagarna att göra det på. Senare fick jag mera huvudbry och huvudvärk, och den som redan vet allt och som jag inte skulle behöva berätta allt från början för, är just han.

Jag är så kluven just nu, delad mitt av. Ena stunden sitter jag och gråter. Nästa stund är jag på topp, ute och fikar med Cornelia, för att sen vara ledsen igen. Jag har aldrig i hela mitt liv varit sådan här och vet faktiskt inte vad jag ska göra. Vad ska jag göra???

Så kom snön igen

Så idag har jag, mamma, mina barn, syrrans barn och min ena brors barn varit ute och åkt pulka och tefat. Jag åkte jag med och jag hade nästan glömt bort hur kul det var. Efter någon timme så blev de flesta av oss trötta, frusna och hungriga så det var bara till att packa in oss i bilen och åka hem och äta. Det tar sin lilla tid att utfodra 9 barn men de stora är så duktiga och hjälper de som är mindre.

Så var jag tvungen att göra något jag inte gjort på länge, en snöängel. Jag blev som barn på nytt och det var härligt som bara den. Alla bekymmer och negativa tankar jag haft på sistone var som bortblåsta. En härlig dag.....

Jag tror det lossna lite.

Idag hade vi en sista genomgång av styrning och organisation i skolan. En repetition av det vi gått igenom inför hemtentan vi ska få. Jag tror, och hoppas, att en hel del faktiskt fastnat, att min teflonhjärna inte stöter bort allt. Fast ändå så är jag himla nervös inför denna tenta, det känns som frågorna kommer bli så omfattande. Det är ju inte bara det att man ska svara på en fråga utan den ska analyseras och förklaras så att man visar att man har fattat. Tänk om jag inte klarar av den, jag kommer känna mig som världens pucko.

Natten som var sov mina barn över hos min syster, så efter skolan åkte jag och hämtade dem. Jag och syrran åkte med mina tre och hennes två äldsta och testade luftgevärsskytte. Nu på sportlovet har de ju sådana provapådagar. Efter det bjöd syster yster på mat och så åkte vi hem. Med mig fick jag mina fyra systerbarn, så just nu har jag huset fullt av ungar. Förutom att det blir rätt rörigt hemma, fast det har jag ju ialla fall, så är det lugnt

Julia hade det lite jobbigt i kväll. Hon var så trött så hon nästan inte kunde somna. Men det är inte så konstigt för hon har haft två intensiva dagar. Igår var hon med fritids på Universeum i Göteborg. De åkte iväg runt halv nio och var tillbaka klockan fem. Därefter åkte hon direkt ut till min syster för att sova över hos Matilda. Så idag har hon varit där hela dagen, varit och skjutit luftgevär och vi kom inte hem hit förrän runt nio, och så alla kusiner som sover här nu. Det blev nog lite för mycket för den lilla damen. I morgon ska det nog vara ok igen.

Min nya säng.

Så här röd blev min nya säng.

Pappa kom och hjälpte mig med den idag. Herre jä-ar vad tung den var, och säkert inte jättebra för min armbåge att försöka lyfta på. Men men på plats fick vi den ialla fall.

Det var tur att min pappa kom och hjälpte mig idag, för jag deppade en hel del förut, riktigt tycka synd om mig själv. Det var till och med så jag var trött på att höra mig själv andas.

Men så kom pappa och man fick sätta på sig sitt låtsasleende och sin bästa "allt är bara bra" min, ta sig i kragen och åka iväg.

Det blev faktiskt bättre. En kombination av att få träffa min underbara far och mitt fejkleende. Lurade nog min lilla hjärna där till att tro att jag var glad.

Sen åkte jag och hämtade det bästa jag har, mina tre barn. De förgyller hela min tillvaro och får en att glömma bort min självömkan ett tag.

Gruppmöte

Idag hade vi ett härligt avbrott i vårat lilla gruppmöte. Anna fyllde år och av gruppen fick hon denna underbara tårta, som Sussi gjort, och biobiljetter. De andra grupperna från klassen fick också smaka såklart. Tårtan var underbart god.
Grupparbetet flöt på riktigt bra idag. Efter att tidigare i veckan haft en trög start, med många missförstånd och en del sura miner, så har vi nu kommit i fas med varandra. Så när vi träffas igen på måndag tror jag allt kommer att bli klart och vi kommer känna oss väl förberedda inför redovisningen på tisdag.
Efter vi brutit upp för dagen, så körde jag en sväng inom jobb. Jag hämtade min grönsakslåda och som vanligt tog jag en fika med Viktor.
När jag kom hem kände jag att jag var tvungen att gå ut på en promenad. Jag är så himla raslös och trodde att det skulle hjälpa, men oj så fel jag hade. Nästa vecka kommer det vara lugnare med min rastlöshet, för då har jag barnen. Men tro mig att veckan efter det så är det tillbaka igen som ett brev på posten...

Det blir nog bra till slut

Jag mår inte så bra just nu, har ont i huvudet och fryser. Trots det så tvingade jag mig upp i morse och iväg till skolan. Jag kände att jag inte kunde missa dagens föreläsning pga att det blev så fel förra gången. Då kom föreläsaren runt tio fast vi började klockan nio. Så trodde hon att vi skulle hålla på till klockan fyra men vi slutade tolv. Jaha två timmar blev det den gången.
Idag började vi klockan nio, och vi väntade och väntade på våran föreläsare. Klockan tio sökte vi efter henne. Hon hade tagit fel på dag och skulle komma om en timme, jag tror hon dök upp runt halv tolv. Nu ska vi bara ha henne en gång till, och då har vi redovisning av vårt arbete, och sen har vi våran tenta på detta, lagar och rätt. Känns som det kommer gå åt helvete, men vem vet jag kanske överträffar mig själv.

Var även hos ortopeden idag, honom kunde jag göra glatt överaskad. Han sa att min armbåge hade läkt över förväntan och att han tyckte att jag kunde sträcka den mer än vad jag borde kunna just nu. Han sa även att om det inte blir bättre än så här så är det jättebra. Men jag är inte nöjd, jag vill att den ska vara som innan och nu. Det funkar ju inte i verkligheten så jag får väl nöja mig med att den ska bli som innan och snart...

En kul helg

Hela lördagen bara rullade på. Jag gick upp rätt tidigt och fixade och donade lite här hemma. Packade ungarnas grejer, för de skulle sova över hos sin mormor och morfar. Jag skulle ut med Cornelia och Linda. Men först så körde jag pojkarna till sina fotbollsträningar och efter det lämnade jag alla tre hos mamma och pappa.

Pappa var så snäll och körde mig in till Knutpunkten, där jag träffade C. Därifrån tog vi tåget till Malmö. Vi var tvungna till att köpa biljetterna på tåget, och vilken dyr resa det blev. När konduktören (tågvärd kanske det heter) kom fram till oss och vi skulle betala, så hade han så lite växel att vi slapp betala. TACK.

Linda hade lagat så jävla god mat. Vi satt och åt, drack och pratatde. Konversationerna handlade om precis allt, vi hade så himla trevligt. Efter ett tag stack vi ut och dansade häcken av oss. Vi tramsade, flamsade och gjorde bort oss och hade så kul. Det var så kul men när vi kom tillbaka till Lindas lägenhet däckade jag i hennes soffa. Åå vad gott jag sov.

Idag mådde jag som jag förkänade, vaknade med huvudvärk. Jag var tvungen till att gå upp och åka hem till mina barn. Så jag och C tog bussen till stationen kl 10.33, att vi bara orkade. Jag kan säga så här att när barnen hade åkt hem till sin pappa, så blev det pizza och film...

Jag får inte lata till mig....

Innan när jag har kommit hem från föreläsningarna på skolan har jag renskrivit alla mina anteckningar. På det viset har jag gått igenom det som sagts och kan lättare komma ihåg det. Men skäms på mig, förra gången renskrev jag hälften, så nu har jag en och en halv föreläsning att gå igenom. Läsa igenom böckerna måste jag också göra. Vad har hänt?



Då ska vi analysera varför jag helt plötsligt börjat slarva lite. Jag vill ju fortfarande läsa klart detta så det är ju inte därför. Jag mår bra och känner mig inte utanför och ensam. Tvärtom, jag har träffat underbara nya kompisar. Nej jag har nog bara hamnat i en bekväm liten tillvaro, där jag känner mig nöjd och tillfreds. Här kan jag stanna ett litet tag. Det som sägs på föreläsningarna, självklart kommer jag ihåg dem. (Jo visst, två dar.) Så jag kan gå ut med mina vänner och roa mig, sitta på biblioteket och snacka en massa, ta en fika och sitta uppe halva natten och chatta.

Verkligheten kommer snart ifatt, så det är nog bäst att ta tag i det innan den biter mig i rumpan. Men jag ska fortfarande ha kul också. :)

Skräcken är tillbaka....

Ja visst är det vackert när marken dragit sitt vita snötäcke över sig. Barnen är ute och leker, kastar snöbollar och gör snögubbar. Det knarrar under skorna när man går.........HJÄLP!!!! Det är ju halt som fan, och jag är döskraj. Jag stapplar fram som om jag har bajsat på mig och vågar knappt lyfta fötterna från marken. Jag är livrädd att jag ska halka igen och slå armbågen ur led en gång till.

Det är så himla kämpigt att ta sig tillbaka. Jag var hos sjukgymnasten idag och det hade inte hänt ett dugg sen jag var där för en vecka sen. Jag böjer, sträcker, tänjer och drar men just nu känns det som jag aldrig mera kommer kunna räta ut min arm helt igen. När min sjukgymnast hade dragit i min arm så hade den rätat ut sig pyttelite mer. Sen när man går där ifrån så är man öm och har ont. Och jag som trodde detta skulle gå fort.....

Biblioteket

Var på biblioteket i Helsingborg idag. Vilket underbart ställe det är. Böcker i långa rader som är fyllda med ord som bara väntar på att få dansa iväg med en in i en fantastisk värld. Ord som gör en ledsen, arg, glad och upprymd omvartannat. Ord som får ens fantasi att flyga över alla gränser, ingenting är omöjligt. Underbart.
Jag har varit borta från denna värld så länge och har nu äntligen hittat tillbaka. När jag var yngre så läste jag hur mycket som helst. Jag kunde försvinna in i en bok i timmar och jag var knappt kontaktbar. Min mamma kunde stå precis bredvid och säga till mig flera gånger att det var mat men jag hörde inte henne.
Ja vad ska man säga, jag tror jag gillar böcker.....

Dagens föreläsning.

Dagen började klockan nio, och när man kom dit var man inte riktigt vaken än. Upp med datorn, koppla upp sig på nätet, fram med anteckningsblock and off we go. Jag anteckna för fulla muggar, men man var ännu inte riktigt allert. Sen kommer en timme där man är riktigt aktiv, samtidigt som man chattar med Linda två stolar bort. (Usch mig)

Efter den timmen så kan man bara tänka på MAT, det kurrar i magen så det ekar i klassrummet. Dax för lunch, idag så åkte jag, Martina och Sussi till Väla och åt. Jag tog bakad potatis, massor av vitlöksdressing.

När vi kom tillbaka så var jag så mätt, ja då var koncentrationen låg för det. Vi fick sitta i våra grupper och diskutera olika sätt att styra organisationer. Min lilla grupp fick den trevliga hierarkiska styrningen. Sen stå framför alla och berätta vad man kommit fram till.

Här har vi en av grupperna, ser ni vad lyckliga de ser ut

Så blev det lite mera föreläsning och lite mera gruppdiskution. Jag har massor av anteckningar att renskriva, och den känns som ett under med tanke på att man bara hade en timme som man var riktigt allert. Men på något vänster så hängde man visst med. Jag sov inte i alla fall. (Jag tror jag känner någon som förstår den sista piken, en som brukar sova på sina föreläsningar.)

Nu har jag ett litet dilemma

Jag har skrivit ett blogginlägg som jag inte publicerat. Det är lite mörkt och dystert, lite tråkiga tankar om mig själv. Så kan det bli ibland när man sitter och tittar ut genom köksfönstret och utanför blåser en kall vind, som när man går ut bara sliter tag i en och skär som vassa knivar genom märg och ben. I denna vind far det runt vissna, torra blad, som inte kan göra annat än att följa med tills de blir tilldelade den plats där de ska förmultna och försvinna. Snacka om att man kan bli nere för mindre.
Så nu sitter jag och funderar på om jag ska visa det jag skrivit, eller om jag ska kasta det? Ska jag lämna ut de innersta tankarna till någon, eller jag ska helt enkelt ha dem för mig själv?
Hm det tål att tänkas på lite, hur mycket jag ska ge av mig själv. Kanske bäst att låta det vara hos mig, gömma det i en vrå någonstans där ingen kan hitta det.