Det är ju bara en telefon....

Herre gud att en sådan mojäng kan styra så mycket av ens liv.

Idag glömde jag mobilen hemma när jag körde till min Lia-plats. När jag upptäckte att den inte var med så det första jag tänkte var just att nu kan ingen nå mig, hur ska detta gå?

Kan säga att det gick jättebra. När jag kom hem hade jag fyra missade samtal och fått ett sms. Men hej det var ju ingen fara, jag kunde ju bara ringa upp dem, ingen större katastrof hade ju hänt. Dessutom, när jag är på min Lia kan jag ju ändå inte svara förrän jag slutar för dagen. Det är ju bara det att jag vet om att nästa gång jag glömmer min telefon så kommer jag tänka lika dant igen. Nu kan ju ingen nå mig, hur ska detta gå?

Promenader.

Jag har börjat att ta långa promenader på eftermiddagen/kvällen. Jösses vad skönt det är. Man går där längst en tyst väg och hör sina egna tankar dansa runt i huvudet. Det är ingen ide att försöka bestämma över tankarna, utan det är bara att låta dem styra dig dit de vill.

I söndag var jag ute och gick med min mamma. Totalt gick vi över en mil och det kändes i ben och rumpa. Jag fick syn på detta träd och kunde inte låta bli att fota det. Hade ingen aning om att rötter kunde växa så här.

Så var det dax igen...

När man börjar tro att allt lugnat sig och man tror att man ska får slappna av och bara njuta av allt så kommer nästa förändring i livet. Phu jag hänger inte riktigt med. Fast den här förändringen är precis som den ska.
Det gäller mina pojkar, de börjar bli stora. De vill inte längre följa med mig när jag ska till olika ställen utan vill hellre vara ensamma hemma eller hos kompisar. Idag när vi skulle åka och fira Hanna, deras kusin som fyllt sex år, ville de inte följa med. Dennis skulle hem till en kompis istället och Alex och hans kusin Jonathan skulle vara hemma hos mig. Jaha så det var bara att fara ner åt Malmöhållet och bara ha med mig Julia.
Jag sa ju till pojkarna att det bara var att ringa om de var något. Hörde inte ett dugg ifrån någon av dem. Känns helskumt, man har en sorglig känsla av att inte längre vara behövd och en stolt känsla av att inte längre vara behövd.
JO självklart behövs man fortfarande men inte längre på samma sätt. Och det här är ju helt naturligt, det är ju så här det ska vara.