En dag att samla tankar.

Denna dag har gått till att samla ihop alla mina tankar, funderingar och känslor. Det är inte lite jag känner att jag har att reda ut, och jag har kommit en bit på väg.
Känslor är aldrig fel, glöm aldrig det. Jag har bara en sak jag måste lära mig, att lita till min egen magkänsla. Det som har kommit visste jag om långt innan att det var på väg, så varför lyssna jag inte på mig själv? Varför lät jag det gå så långt att mina känslor, som jag skulle hålla så hårt i, kunde smita sina egna vägar?
Det är detta som jag funderar på idag, och jag har redan kommit på svaret. Men det kommer jag hålla för mig själv.

Stanna eller gå?

Jag läste härom dagen en artikel som stått i DN (från i somras) och i den stod det att skilsmässa är bäst för barnen enbart i de fall det förekommer konflikter med eller utan fysiskt våld och att för barnen spelar det egentligen inte så stor roll om vi föräldrar är kära i varandra eller inte. Bara vi inte bråkar. Det här kan jag förstå, för de flesta barn vill nog att deras föräldrar ska hålla ihop.
Vidare vad jag förstår vill man utarbeta en strategi för att förebygga separationer och minska antalet skilsmässor. Kan vara bra om det funkar, men hur ska man kunna se till att kärleken inte försvinner? Jag vet att man måste jobba på den hela tiden, att det inte alltid är lätt och rosenrött. Men vi är alla individer och vi utvecklas hela tiden. Hur ska man kunna förebygga så att man inte glider ifrån varandra och hamnar på helt olika plan? För man kan ju inte sluta utvecklas och inte ändra på sig. För varje dag som går händer saker som ändrar ens sätt att se på saker och ting. Träffar nya människor som med deras livserfarenhet får en att antingen stanna kvar på den väg man är, eller får en att kliva vidare på en annan stig.
Ska man då trotts detta stanna kvar i ett kärlekslöst förhållande för barnens skull? Vänta tills det blir konflikter med eller utan fysiskt våld?
Ja här har vi lite att fundera på. Stanna för barnens skull, gå för egen skull, stanna för egen trygghet (man vet vad man har), gå för barnens skull.

Idag

Idag när jag var och handlade fick Julia, min dotter på sex år, köpa en leksak för egna pengar. Dessa ögon glittrade som två stjärnor och det var inte över leksaken, utan för hon hade betalat själv och fått ett eget kvitto. Tänk vad så lite kan göra en liten människa så glad, och känna sig så stor.

Idag kände jag ordentligt att det var länge sen jag satt i skolbänken. Ha, ska jag hänga med på detta så får jag nog ligga i ordentligt. Lagar och paragrafer, rätt och skyldigheter, om man bör eller om man ska. WOW denna djungel av lagar och förordningar kan nog bli svår men mycket intressant att ta sig igenom.

Armen, denna arm som jag inte kan släppa. Nej just det den sitter ju fast. Jag har varit duktig och tränat den, böj och sträck, vrid och snurra. Här har jag visst lite dåligt tålamod, jag vill att det ska vara okej nu. Jag var hos sjukgymnasten igår och då ska väl allt vara klart nu, armen ska vara helt återställd. Okej okej jag kan vänta till imorgon.....

Träna, träna, träna

Jag var hos sjukgymnasten idag och tog bort gipset. Det var skönt att bli av med det men samtidigt så var det konstigt att känna att man inte har full kontroll över armen, ingen styrka. Det kändes hur dumt som helst att behöva ta hjälp av högerarmen för att böja vänsterarmen. Men nu har jag lite övningar som jag ska göra så att jag ska få igång musklerna igen.
Efter jag varit hos sjukgymnasten åkte jag raka vägen hem och duscha. Å vad skönt det var att få tvätta armen. Inte behöva vira in armen i plast och forfarande känna sig ofräsch när man var färdigduschad.
Nu ska jag sätta mig i soffan och bekanta mig med min arm igen, klappa den och säga snälla ord till den. Be om ursäkt för att jag gjorde den illa.

Ibland är allt bara så dystert, ibland så ljust och ibland både och.

Vägen framför mig är mörk, så mörk att jag knappt ser handen framför mig när jag sträcker ut den. Jag vet inte vart den leder, vart jag är på väg. Kan inte vända mig om och gå tillbaka, för bakom mig finns ingen väg kvar. Så det är bara att vandra på framåt mot ovissheten och hoppas att man svängde av rätt vid förra korsningen. Men varför är vägen så mörk, ska den inte vara ljus och upplyst? Jag måste ha valt fel någonstans. Och vart är alla, min familj och mina vänner , vart har ni tagit vägen någonstans?
Det är så kallt och blåsigt och hur mycket jag än drar kappan tätare om mig så fryser jag bara mer och mer. Finns ingen där att värma mig eller hålla mig i handen när jag börjar tvivla på att jag valt rätt väg. Jag är ensam, så ensam.
Det här är en dröm, men ibland undrar jag om det är drömmen som är verklighet och verkligheten en dröm.

För min verklighet är ljusare och jag ser långt framför mig. Jag har en familj som stöttar mig och vänner som ställer upp i vått och torrt Jag har tak över huvudet och mat på bordet. Jag går en utbildning som känns helt rätt att gå.

Så varför drömmer jag så här ibland? Det är nog för att jag är rädd att min bubbla ska spricka, och allt kommer att rinna som sand genom mina fingrar.

Man blir lycklig av det lilla.

Så är det söndag, sista dagen på helgen. I morgon är det dax för vardagen och alla dess bestyr. Barnen ska till skolan och sen så ska jag.....ja just det, jag har inget imorgon. Varken jobb eller skola. Jag har faktiskt bara ett måste när barnen är iväg. Ska få tag på en sjukgymnast, sen så är det bara att göra det jag vill fram tills dess att barnen ska hämtas.
Vad hittar man då på när man har en helt tom förmiddag för sig själv. Troligt viss så gör jag den hyper roliga städningen. Jag måste nu komma ifatt, har haft lite svårt med att göra en hel del saker med en arm som är i gips och nittio graders vinkel. Den är i och för sig fortfarande så men vad ska en fattig flicka göra.....

Som vi har kämpat.

Vi har haft ett, vi kan kalla det grupparbete, i skolan. Min grupp har haft en del problem att stångas med, men jag måste säga att vi gått starka ur det. Vi har haft mycket sjukdomar, annan frånvaro, en kurs kamrat som slutade och en ny som började.
Trots allt har alla kämpat på och vi klara det. Vi satt igår kväll/natt över internet och jobbade med det sista. Vid tjugo i elva så var vi klara och skickade in arbetet.
Redovisningen som vi hade idag gick rätt bra även den. För min del blev det lite för mycket innantill läsning, som jag inte är så förtjust i. Även om det låter som en dum bortförklaring, så varken orkade eller kunde jag läsa igenom min del i natt. Jag var så trött så inget hade fastnat i alla fall.

Jag åkte till jobbet efter skolan. Jag måste säga att jag gjorde helt rätt som började plugga. Jag känner nu att jag utvecklas på ett helt annat sätt än vad jag kunde på jobbet. Jag bara känner att jag vill lära mig mer och mer, vill ta tag i nästa problem de sätter framför mig. Visa att jag lärt mig något av det senaste arbetet och göra nya "fel" som jag kan lära mig av.

Men nu ska jag ha helg och bara lata mig.

Det blev inte som jag trodde

Jag var hos ortopeden idag och fick gipset borttaget. Det var inte min arm jag såg. Den hade en konstig färg, den såg och var helt orkeslös och jag hade ingen kontroll över den. En helt obeskrivlig känsla. Men jippi jag var av med gipset.
Nu sitter jag här, gipsad igen. Inte lika klumpigt som innan men ändå gipsad. Tror i och för sig att det är bra för så fort gipset åkt av så blev ja rädd att det skulle göra ont och att den skulle åka ur led på en gång.
Så vad har jag nu att se fram emot? En vecka till med gips och sedan sjukgymnastik. HURRA

Så kan man också fira nyår.

På nyårsafton, straxt innan tolv, så halkade jag och drattade på ändan. Måste ha sett mycket komiskt ut. När jag skulle resa mig ville min arm inte riktigt som jag ville och det visade sig att jag hade en luxerad armbåge, den var ur led. Så det blev en ambulansfärd till akuten, där de snabbt och enkelt la den till rätta igen. Sen tog det en evighet att komma där ifrån. Det är inte det enklaste att få tag på en taxi nyårsafton.
Nu har jag gått med gipset i två veckor och imorgon så åker det av. Det ska bli skönt att få tvätta denna arm som luktar fan och hans moster. Jag vet även om att det kan göra ont och att jag troligtvis kommer vara rädd för att använda armen för jag kommer vara orolig för att den ska gå ur led igen. Isiga fläckar kommer vara min största skräck flera vintrar framöver