Vägen framför mig är mörk, så mörk att jag knappt ser handen framför mig när jag sträcker ut den. Jag vet inte vart den leder, vart jag är på väg. Kan inte vända mig om och gå tillbaka, för bakom mig finns ingen väg kvar. Så det är bara att vandra på framåt mot ovissheten och hoppas att man svängde av rätt vid förra korsningen. Men varför är vägen så mörk, ska den inte vara ljus och upplyst? Jag måste ha valt fel någonstans. Och vart är alla, min familj och mina vänner , vart har ni tagit vägen någonstans?
Det är så kallt och blåsigt och hur mycket jag än drar kappan tätare om mig så fryser jag bara mer och mer. Finns ingen där att värma mig eller hålla mig i handen när jag börjar tvivla på att jag valt rätt väg. Jag är ensam, så ensam.
Det här är en dröm, men ibland undrar jag om det är drömmen som är verklighet och verkligheten en dröm.
För min verklighet är ljusare och jag ser långt framför mig. Jag har en familj som stöttar mig och vänner som ställer upp i vått och torrt Jag har tak över huvudet och mat på bordet. Jag går en utbildning som känns helt rätt att gå.
Så varför drömmer jag så här ibland? Det är nog för att jag är rädd att min bubbla ska spricka, och allt kommer att rinna som sand genom mina fingrar.
...jag hade nog inte avslutat det bättre själv!
SvaraRaderaSuperKul att se att du har en vanlig blogg oxå - lägger till denna direkt:)))
Vad hindrar att du följer med på lördag då - egentligen????
Vore sketakul:)
Kramis, Sonja