När man börjar tro att allt lugnat sig och man tror att man ska får slappna av och bara njuta av allt så kommer nästa förändring i livet. Phu jag hänger inte riktigt med. Fast den här förändringen är precis som den ska.
Det gäller mina pojkar, de börjar bli stora. De vill inte längre följa med mig när jag ska till olika ställen utan vill hellre vara ensamma hemma eller hos kompisar. Idag när vi skulle åka och fira Hanna, deras kusin som fyllt sex år, ville de inte följa med. Dennis skulle hem till en kompis istället och Alex och hans kusin Jonathan skulle vara hemma hos mig. Jaha så det var bara att fara ner åt Malmöhållet och bara ha med mig Julia.
Jag sa ju till pojkarna att det bara var att ringa om de var något. Hörde inte ett dugg ifrån någon av dem. Känns helskumt, man har en sorglig känsla av att inte längre vara behövd och en stolt känsla av att inte längre vara behövd.
JO självklart behövs man fortfarande men inte längre på samma sätt. Och det här är ju helt naturligt, det är ju så här det ska vara.
Jag förstår exakt vad du pratar om... och känslan! Från att ha haft huset fullt så gott som varje dag, så är det visst inte så noga längre... dom ska antingen "ut" med kompisarna eller stanna hemma... Aaaargh!!! När skedde detta egentligen???
SvaraRaderaDet ingår tydligen, men ändå....
Ha en skön helg iallafall på er!
Sonja:)